Artiklar 1 till 10 av totalt 15

per sida
Sida:
  1. 1
  2. 2

Vi glömmer vårt kollektiva ansvar!

onsdag 8 februari 2017 kl. 10:27:47 Europe/Stockholm

Som inbiten användare av sociala medier, så har jag de senaste två veckorna läst de mest häpnadsväckande påståenden om jakt, hundar och om hur ”jägarna tävlar för nöjes skull på levande djur”.
 
En debatt som i grund och botten är snedvriden, bygger på felaktiga grunder och som drivs på av några få föreningar som inte direkt är vänligt inställda till ämnet jakt generellt.
 
De som tillhör den yttersta falangen i dessa grupperingar, de som låter mest, skriver mest propaganda och som ibland till och med tar till hot är helt sannolikt i minoritet inom dessa föreningar.
 
Dessa personer kommer vi sannolikt aldrig kunna nå, oavsett hur många gånger vi försöker förklara att vi inte är några djurplågande monster. Denna lilla grupp väljer nämligen mer eller mindre medvetet att vara faktaresistent.
 
Man är helt enkelt inte mottaglig för fakta som presenteras, oavsett vilka argument eller faktabaserad dokumentation man lägger framför deras blickar. Man drivs av helt andra mål och värderingar. För sakens skull ska nämnas att dessa föreningar normalt tar avstånd från alla former av hot och våld.
 
Tyvärr når man inte alltid fram med detta budskap till dem som är mest extrema och denna lilla klick ägnar sig emellanåt ibland åt allt från skadegörelse av jakttorn och skjutbanor till regelrätta dödshot.
 
Alla former av hot är oförsvarbara, men vissa är mer obegripliga än andra. Varför riktar man till exempel grova hot mot människor som arbetar med djurförsäkringar? Folk som jobbar för att våra djur ska må bra och ha en trygghet i vardagen. Hur tänker man då? Och på vilket sätt hjälper det ”kampen för djurens rättigheter”?
 
Men! De allra, allra flesta som är mottagare av vissa mer eller mindre extrema organisationers skrifter och märkliga argument mot jakt är säkert bara helt normala djurägare som helt enkelt gillar djur. Människor som inte tycker att man inte ska ägna sig åt plågsamma djurförsök, utrotning av djurarter och som inte tycker att man ska ägna sig åt hetsjakt av djur.
 
Precis som du och jag. Eller hur?
 
Den största andelen människor i samhället förstår budskap om varför det är bättre att äta nyttigt och klimatsmart viltkött än att käka danska grisar som är fulla med antibiotika. Man förstår samhällsnyttan med det tjänster vi jägare ideellt utför i form av eftersök, stödutfodring och annan viltvård, så länge man bara får det förklarat för sig.
 
De allra flesta förstår också mer medialt uppmärksammad problematik som en fritt växande vargstam och andra med kontroversiella ämnen där jägarkåren ofta hamnar i fokus. Så länge man bara förklarar vilka problem detta för med sig och ger en korrekt bild.
 
Jag är helt övertygad om att bara man fick det rätt förklarat, så skulle man också förstå nyttan med Räv-SM. Att det inte handlar om att man ”släpper 11 hundar samtidigt efter en räv och sedan tävlar om att hetsa räven till döds”. En bild som sprids och faktiskt tas emot som fakta av många människor i vårt allt snabbare mediesamhälle.
 
När ingen förklarat från början att jaktprov i grund och botten handlar om avelsutvärdering och är extremt viktiga hjälpmedel för att få fram bra, friska och sunda hundar som är väl fungerande för den uppgift de är framavlade för.
 
När ingen förklarat att tävlingar som Räv-SM inte handlar om att ”tillfredsställa blodtörstiga jägares lust att jaga oskyldiga djur”, utan att tävlingar av detta slag är viktiga verktyg för att motivera människor att fortsätta det viktiga arbetet med sina hundar.
 
Och det är ju så dags att börja med förklaringar när redan drevet är igång. När människor inom loppet av några dagar bildat sig en uppfattning baserat på feta rubriker, snedvridna och kunskapsfrånvarande inlägg på Facebook.
 
Kort sagt: Om vi jägare inte i vår vardag förklarar för den stora skaran ”vanliga djurägare” och för samhället i övrigt, vad det är vi faktiskt sysslar med där ute. När vi inte längre för debatten på en sådan nivå att vi håller oss till fakta och när vi istället ägnar oss åt retoriskt pajkastande - Då är det vi i jägarkåren som är förlorare.
 
Då kommer vi i framtiden inte vara den naturliga del av samhället som vi jägare faktiskt historiskt varit, fortfarande är och vill vara. Då slutar det med att jägarkåren är en undanskuffad liten minoritet som är ”konstiga, arga och dödar djur i skogen”.
 
Och detta är i grund och botten faktiskt inte ett specifikt försäkringsbolags eller någon av våra jägarorganisationers totalansvar - Det är ett kollektivt ansvar!
 
Detta börjar och slutar med dig som läser detta och är jägare. Att just du förklarar för dina barn, barnbarn, släkt och vänner att jakt faktiskt handlar om mer än att bara döda djur.
 
Mikael Jägare
0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Mustaschprydd och lite mindre tjock

fredag 30 september 2016 kl. 12:37:40 Europe/Stockholm

Jag fattade ett lite konstigt beslut för ett tag sedan – Att gå ned lite i vikt. Alltså beslutet att gå ned i vikt kanske inte var så konstigt i sig. Ett allt för stillasittande liv de senaste åren med jaktfilmsredigering, några månaders sängliggande med borrelia och kärlek till god mat tillsammans med ökande ålder har fått kilona att öka i betydande grad. Det konstiga beslutet är istället att jag ska låta mustaschen växa tills jag nått mitt mål. En liten hårig överläppsreminder om att jag ska ge fan i den där sena kvällsmackan och att inte hugga in på kidsens smågodis. Det är lite konstigt av flera anledningar.
  1. Jag passar inte i mustasch. Inte alls faktiskt.
  2. Jag har knappt skäggväxt, vilket gör att det mest ser ut som jag gått in i något gammalt oljetråg med överläppen.
  3. Det kliar som fan och är obekvämt.
  4. Håren åker in i munnen och måste ansas med jämna mellanrum, vilket jag inte helt fått grepp om hur det går till. Saknar dessutom ”verktyg” för att utföra detta.
Låter som ett rätt korkat beslut? Eller? Fast det är det inte – För det funkar. Med en daglig dos motion i kombination med ”rätt mat” så går man utan för mycket slit ned i vikt, utan att det är det minsta jobbigt. När jag skriver” rätt mat” så menar jag inte att jag svälter. Tvärtom – Äter som aldrig förr och mitt till största delen äter jag sådant som kommer direkt från naturen – Bär, svamp, grönsaker och viltkött. Framförallt viltköttet har otroligt många positiva egenskaper: Det är mycket näringsrikt och samtidigt fettsnålt. Det är också det mest miljövänliga och klimatsmarta producerade köttet som man kan uppbringa.
  • Viltkött innehåller högre halt av mineraler än annat kött, speciellt när det gäller järn och zink.
  • Att äta viltkött är klimatsmart. Djuren betar till exempel inte på bearbetad mark och transporteras ofta inte några längre sträckor.
  • Viltkött är magert och proteinrikt. Det lilla fett som finns i köttet har också högre halt av Omega-3 än vad fett från tamboskap har.
  • Viltkött är fritt från antibiotika, färgämnen, nitrit och andra främmande tillsatser.
  • Vilda djur föds fria, lever fria i naturen och väljer själva vad de äter.
  • Viltkött är ekologiskt i ordets rätta bemärkelse – naturligt ekologiskt! Kan det bli bättre ut djurhänseende?
  • Viltkött håller längre i frysen än annat kött eftersom det är så magert.
  • Och sist men inte minst: Viltkött kan hjälpa dig att hitta formen. Även om det krävs en ganska ful, obekväm, kliande och hårbeklädd överläpp för att hitta motivationen.
På 17 dagar har kroppen minskat med 5,8 kilo. And counting…   Mustachprydd Mikael Jägare
0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Jägare är samhällsnyttiga! Öppet brev till "djurvänner del 2"

fredag 30 januari 2015 kl. 09:01:36 Europe/Stockholm

Stämningen var hög i den hyrda minibussen som styrdes genom nattmörkret mellan Stockholm och Örebro. Högsta volym från bilens kassettradio. Konserten hade varit grym! Milen avverkades i snabb takt på motorvägen. Någon headbangade till de distade gurorna och de brutalt coola trummorna som strömmade ut från högtalarsystemet. Någon hade slocknat med ett lyckligt leende på läpparna medan andra pratade högljutt om vilken fantastisk upplevelse man varit med om. Sedan – En häftig inbromsning och sedan en dov duns från bilens front. Snabbt bryts euforin i bussen. Musiken tystar. Vad hände nu? -Jag tror jag körde på något, säger vår chaufför med helt färskt körkort i fickan och med darr på rösten. Alla tar sig snabbt ur minibussen. Men vad fan… Det är ju… Lassie! En hund! En sådan där… collie. Där stod vi. En minibuss fylld med unga stentuffa hårdrockare - helt handfallna. Allt medan collien låg illa skadad och gnydde, darrande av smärta på vägen framför oss. Livliga och smått panikartade diskussioner utbröt om vad vi skulle ta oss till. Ringa polisen? En veterinär? Slå ihjäl den och i så fall med vad? Vem skulle i så fall göra det? Här någonstans tappade alla ansiktet, oavsett antal tatueringar eller längd på håret. Coola metalheads on the road… Nä. Inte där och då i alla fall. Ingen av oss kunde nämligen undvika hundens blick som tycktes syna var och en av oss med stora bedjande ögon. Hundens ögon sa: Gör något! Hjälp mig! I det här läget var vi ingenting. Vi var nollor. Trots nitbälten, ryggmärken och hål i öronen. Till slut stannade en bil med en man som visst hur man skulle göra. Vi hade varit på Metallica och samma natt dog basisten Cliff Burton i en tragisk bussolycka utanför Dörarp. Det var den 26:e september 1986. Och jag fick anledning att minnas kvällen av två av varandra helt oberoende tragiska händelser. Jag var 16 år och lärde mig hur lidande såg ut i ögonen på en annan levande varelse. Vad jag minns var detta också första tillfället jag såg hur ett större djur dog framför mina ögon. Drygt sex år senare tog jag jägarexamen. I livets backspegel har jag därefter mött många blickar av detta slag. Blickar med det där panikartade uttrycket som uppstår när liv vet att det ska dö. Det syns i ögonen. Oavsett om du är rådjur, grävling, katt eller människa. Ibland syns en skimrande vit halvmåne i ögat, utrymmet mellan vitan och regnbågshinnan. Ett uttryck som vittnar om att livet håller på att lämna kropp och medvetande - Döden. Sannolikt kommer både du och jag ha samma blick i den stund vi är på väg att lämna jordelivet och precis innan drar vårt sista andetag – Det sista vi tänker, om vi nu har förmånen att hinna: Jag vill inte! Medan du läst detta inlägg så befinner sig hundratals eftersöksjägare längst våra vägar och i våra skogar i hela landet och letar efter skadade djur. Djur som vi människor skadat, oftast genom framförandet av våra fordon. Djur med brutna ben, revben, ryggar, halsar eller käkar. Djur som gick upp på en väg eller en räls. Kanske var man på jakt efter mat, kanske följde man bara sitt naturliga stråk eller kanske sprang det där hondjuret man fattat tycke för just åt det där hållet. Sedan small det. Något gick sönder i kroppen. Det gjorde fruktansvärt ont. Helst vill man bara ligga kvar, men instinkten säger att man måste bort här ifrån så fort som möjligt. Adrenalin blandat med smärta. När adrenalinet dämpats och benen inte bär längre kanske man hittar en stor yvig gran där man söker skydd. Eller kanske ett vattenfyllt dike med kylande vatten som kan svalka de öppna blödande såren i kroppen. Eftersöksjägare möter blicken jag beskriver ovan hos djur som lider eller är döende varje dag. De ägnar stor del av sin fritid åt att träna sina hundar. Man lägger blodspår, går spårprov och gör praktiska eftersök. Inte sällan på sämsta tänkbara tider och i sämsta tänkbara väder. Väl framme vid det skadade djuret fattar man sedan snabba beslut och minskar lidande. För din, samhällets och inte minst för djurens skull. Och du: Man gör det helt frivilligt för att minska djurs lidande. När väl olyckan är framme så är trots allt jägarkåren rätt bra att ha. Eller vad tycker du? Fotnot År 2014 körde vi människor på över 35000 rådjur, 5000 älgar, 2000 hjortar och nästan 4000 vildsvin. Detta utöver vargar, lodjur, uttrar, örnar, björnar och en lång rad andra djur. Mörkertalet är dock extremt högt. Nästan hälften av alla djur som körs på lämnar olycksplatsen. Om du kör på ett djur – Märk upp platsen noga! Att inte eftersöksjägare hittar olycksplatsen är den största anledningen till misslyckade eftersök. Och då är det ditt fel att djuret du kört på får lida extra länge.
0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Öppet brev till "djurvänner"

torsdag 22 januari 2015 kl. 11:30:38 Europe/Stockholm

Öppet brev till ”djurvänner” Jag är jägare och gillar att äta kött. Även om jag fuskar titt som tätt, som de flesta andra, alltså i den mening att jag givetvis inte alltid vet var köttet jag stoppar i mig kommer från, så tycker jag egentligen det bara är etiskt och moraliskt riktigt att äta kött när man uppfyller tre grundkriterier. Det första är att man accepterar det biologiska faktum att döden föder allt liv på jorden och att allt liv i sin tur egentligen bara är solenergi som tillfälligt lagras i en obeständig form. Allt kött är förädlade växter om du så vill. Det andra är att man kombinerar denna insikt med mänskliga drag av medkänsla och väljer etiskt och humant uppfött kött eller viltkött. Och för det tredje. När du tagit sista tuggan – Att du ger något tillbaka till naturen. De flesta inom jägarkåren följer på ett eller annat sätt dessa kriterier. Vissa mer, andra mindre. Men ändå finns oftast en grundläggande insikt inom jägarkåren om vad djur är, var de kommer från, varför man jagar och man har både känsla och respekt för vår natur och våra djurs värden. Har genom åren läst massor av inlägg på Svenska rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf Associantion Sweden och andra ”djurvärnande” sidor. Vissa inlägg är jättekonstiga… minst sagt. Konstiga, inte minst av det skälet att man ofta framstår som hycklare. Den allmänna bilden hos exempelvis en ”vargvän” verkar nämligen vara att det är fel att vi människor jagar och dödar djur överhuvudtaget. Samtidigt verkar man inte ha några som helst problem med att fylla sin hund- eller kattskål med djurdelar från djurfabriker? De flesta ”djurvänner” verkar nämligen ha hund, katt, häst eller andra håriga livskamrater. Och jag tror exempelvis inte att djurvänners hundar eller katter äter växter? Är man som ickejägare en bättre människa bara för att man låtit någon annan döda djuret som man sedan använder delar av för att man vill ha en pälsklädd och trogen livskamrat? Eller slutar man helt enkelt tänka på andra djur i samma minut som man plockar djurmatsburken från butikens hylla? Ens bäste vän måste ju trots allt ha mat. En hund eller katt överlever ju inte heller på växter. De är köttätare och kommer alltid vara det. Och jag får faktiskt inte riktigt ihop det där… Är vargar helt enkelt lite mer värda än de djur som man väljer att stoppa i sitt husdjurs ansikte? Och i så fall: Varför då? För att vargar är smartare, har fler känslor eller för att det finns ”färre” av dem i Sverige? Eller hur tänker man? Trots allt. Djuren som du som djurvän väljer att stoppa i din hunds ansikte har sannolikt haft ett betydligt sämre och mindre värdigt liv än de som lever fritt i skog och mark? Eller anser du som djurvän helt enkelt att det finns en principiell skillnad mellan olika djur? Och i så fall, var sätter du den gränsen? Att djuret har päls, är lite sött eller fult på utsidan, eller har en speciell färgteckning? För att vissa djur är ointelligenta eller till och med i våra mått mätt helkorkade? Och om du valt att sätta en sådan gräns; Hur länge är det i så fall okej att ett djur ska få lida innan det dör? Finns det en sådan gränsdragning? Hur länge led exempelvis ditt husdjurs mat innan du valda att stoppa det i munnen på honom/henne? Vet du det? Eller bryr du dig inte om det? Nåväl. Det vi kan vara överens om är hur som helst att döden inte är relativ, den är absolut. Man kan inte få tillbaka något som är dött. Den eller det som dödas går miste om alla framtida upplevelser. Men nu är det ju inte direkt så att djur går runt och gör upp en massa framtidsplaner, det är vi människor rätt ensamma om på den här planeten. I människors framtidsplaner ingår nästan aldrig att bli inknuffade i en trång lastbil tillsammans med artfränder, bli fraktad runt i halva Europa och sedan att ställas i kö och vänta på att bli slaktad för att sedan bli mat till en ”djurväns” husdjur. Skillnaden mellan djur och människa är ju också att vi upplever oss själva som existerande över tiden, vi är rädda för döden och vi skulle aldrig i längden klara av att leva i ett samhälle där man lever under ständigt dödshot. För oss människor vore det nämligen inte ett liv värt att leva, än mindre skulle man kunna bygga fungerande samhällen under sådana förhållanden. Grisen, vargen, lammet eller kronhjorten lever inte med dödsfruktan, även om de egentligen har döden ständigt hängande över sig. Man lever helt enkelt till dess att man dör. Och det är inte mer med det. I naturen slutar trots allt nästan allt liv med att ett djur blir uppäten av ett annat djur. Förr eller senare. Det är så att säga helt naturligt och ofrånkomligt. Om man är älg kanske en varg äter av ens kött innan man ens är riktigt död. Detta efter en attack som oftast är riktad mot exempelvis ansikte, strupe, könsdelar, baklår och framben. Är man rådjur kanske man bryter benen på ett istäckt vattendrag. När man legat där i ett par dygn utan att kunna ta sig upp, så kanske korpen kommer och äter upp ens ögon. En räv kalasar kanske sedan på ens innanlår. Sedan växer nytt liv i det ruttnande köttet i form av larver och insekter. Givetvis innebär detta ett ofantligt lidande för djuret som råkar ut för det, även om djuret sannolikt inte tänker ”Nu lider jag” på samma sätt som vi människor gör. Ser ofta den återkommande kommentaren ”naturen är grym” på många ”djurvärnarsidor”. Men är inte det något av en tankevurpa? Grymhet förutsätter ju nämligen både en föreställning om grymhet och förmågan att välja bort den. Eller att låta bli att tänka på det och blunda. Den förmågan har inte djur. Det är också denna natur som många ”djurvänner” menar att vi jägare ska låta vara i fred. ”Naturen klarar sig bäst själv!” Men när man tänker lite på det, så är det trots allt så att vi människor faktiskt kan erbjuda en mer smärtfri död än vad naturen kan. Rådjuret går sin vanliga betesrunda på morgonen. Plötsligt smäller det. Allt blir svart. Till skillnad från djuren så har de flesta människor också en uppfattning om både lidande och grymhet. Vi vill att djuren ska ha mått bra innan det hamnar på tallriken. En jägare vill till exempel aldrig att djur ska lida. Han/hon vill ha ett så snabbt avslut som möjligt. Och det har för övrigt inte bara med lidande att göra. Ett djur som stressas av jakten eller i olyckliga fall, skadeskjuts och går från platsen, ger också ett sämre kött. Det är samma sak i slakterier. Hög bullernivå och högt tempo ger stress i slaktögonblicket. Resultatet blir ett sämre kött med sämre smak och kortare hållbarhet. Hur har de djur vars delar du matar din hund med haft det innan döden? Eller är inte det en relevant frågeställning? Och så kanske man ska tänka även när det gäller all djurhållning och vår relation till de djur som vi avser konsumera eller mata våra husdjur med? Alltså, så fort man går över en gräns där man som människa kan tänka om ett djurs situation: Liv som detta vore nog bättre att inte leva. I dessa fall så är det ju snarare ens plikt att försöka göra något åt den situationen eller i alla fall reagera? Och då kanske det vore lite smartare att lägga sin energi där? På djur som verkligen far illa. Men som sagt. Det är väl skillnad på djur och djur… Jag har ”levt” med jägargubbarna och gummorna i snart 25 år, träffat tusentals av dem personligen. Det flesta jägare är inte några djurmisshandlande monster, tvärtom. De flesta har bättre koll på djur, natur och sina husdjur än vad gemene man har. Så här kan man också se det. Eller också kan man välja att chilla lite hemma i lägenheten, öppna en hundmatsburk... och skälla på de elaka jägarna vid tangentbordet. Kanske för att det får en att må lite bättre själv i sin egen ”djurvänliga” vardag. Vargkram Mikael Jägare
0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Jakt i Public Service?

onsdag 21 januari 2015 kl. 09:44:08 Europe/Stockholm

Hade en liten diskussion med en av de högst ansvariga programinköparna på SVT här om dagen. Min fråga var egentligen varför det inte finns utrymme i någon av SVT:s kanaler, på någon tid överhuvudtaget för att visa en längre serie om jakt. För i SVT ska det väl finnas plats för ”alla”? Svaret är att jakt inte vänder sig till en tillräckligt stor målgrupp. Jaktintresset ligger ”precis snäppet under det antal som krävs” Då undrar jag lite så här är. Varför finns det plats för program av den här typen? Au pair i Londen – Realityserie om fyra finska tjejer som i 10 delar åker till London för att jobba som aupair. Big Ballet – En serie om ett gäng balettamatörer som alltid blivit ratade att dansa på grund av sin vikt, men som bestämmer sig för att sätta upp en show själva. Lägg ut - En kvicktänkt panel får gräva djupt i minnet och brett i fantasin för att klura ut svaren på frågor om klipp ur SVT:s arkiv (Runt 119 000 tittare, på primetimetiden19:30 i TV2) Runda bordet - Angeläget och fördjupande samtalsprogram som vill inspirera till dialog om de stora frågorna som påverkar vårt samhälle och våra liv. (Runt 70 000 tittare på primetimetiden 20.00 i TV2) Trendiga husdjur – Om trenden att ha så små husdjur som möjligt… Och så vidare. Jo, men det utmärkta programmet med Leif GW och Lotta, får ju kanonsiffror i mätningarna? Då borde det väl ringa någon klocka om att folk faktiskt är intresserade? Det lockade trots allt nära 500.000 tittare per program. Och då var det redan sänt tidigare via SVT Flow. ”Nja, men det är ju inget jaktprogram. Det är ett program som bygger på profiler. Det kunde ha handlat om i princip vad som helst.” Jaha. Kanske är sant… Vad vet jag. Lite jakt var det ju trots allt. Förvisso bara i 15 minuter per program. Men ändå. Men hur stor är intressegruppen för finska au-pairflickor, storvuxna balettamatörer och trendiga små husdjur? Senaste en programserie gick om jakt sändes i SVT var 1991. Och då hette serien Jakttid. Är det verkligen public service att helt och hållet rata en av Sveriges största intressegrupper – I 24 år? Fick också veta att det i princip är meningslöst att skicka in några som helst programförslag med jaktligt innehåll. Eftersom det ändå kommer sållas bort. Men då slipper man ju i alla fall ödsla energi på det.
0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Jaktlig avel

tisdag 8 juli 2014 kl. 09:20:16 Europe/Stockholm

Jag stod och filosoferade lite när jag var på skjutbanan med min grabb Alex igår.

Måste erkänna att jag försökt dämpa hans jaktliga intresse emellanåt. Mycket beroende på att jag fått för mig att ”för mycket av det goda gör att ungar tröttnar”.

Men så är inte fallet – Tvärtom. Intresset och kunskapen bara ökar. När inte jag kan eller vill följa med ut i skogen under jaktsäsong (för det händer), så ringer grabben alla från hundförare, svågern eller till och med sin träslöjdslärare för att få bli med ut i skogen. Spelar ingen roll om det är 20 minus eller hällregn – Ut ska han.

Redan för ett par år sedan så dryftade han för första gången: ”Jag ska bli yrkesjägare när jag blir stor”.

Min första tanke var något i stil med ”I helvete att du ska – Du ska jaga för att det är roligt!”. Trots allt är det så för många i branschen. Man kanske har startat upp ett bolag i jaktbranschen, någon webbshop eller butik – Bara för att finna att man inte hinner vara ute i skogen och jaga själv längre – Man måste trots allt ge sina kunder service under jaktsäsongen. Har också genom åren träffat ett väldigt stort antal jaktelever, vissa väldigt duktiga, som inte orkat – Man pallar inte med praktikperioder i åratal, med dåligt betalt och extremt långa arbetsdygn.

Inte ett dugg konstigt egentligen. När man är ung vill man leva livet – Det är kanske inte så upplyftande att mata änder i en pöl på något gods, flå vildsvin och hjortar till 03:23, sova ett par timmar, sedan gå upp och hjälpa vilthandlaren att lasta.

Men nu när Alex närmar sig sin 13:e födelsedag och han fortfarande är inne på samma linje – ”Jag ska bli yrkesjägare”, så har jag faktiskt börjat tänka om.

För det är klart. Om vi bara får kids som är lite ”småintresserade”, där vi dämpar jaktintresset i framtiden. Som bara vill jaga på söndagar när det är skapligt väder och som egentligen saknar den riktiga jaktgnistan. – Vem ska då skydda jägarkårens intressen framöver?

Och inte minst – Hur ska jag då kunna jaga när jag är 67 år och har köpt min första stövare? (Då jag räknar med att man löst gåtan med pälsdjursallergi)

Mikael Jägare

0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Djurvän och Jägare - Går det ihop?

tisdag 1 juli 2014 kl. 14:00:14 Europe/Stockholm

Kan vi verkligen vara djurvänner och samtidigt vara jägare? Har varit inne rätt länge i debatten med många som kallar sig djurvänner. De flesta av dessa människor älskar nog på riktigt också djur. Men det är trots allt skillnad på att vara vän av djur och fanatiker. Har sammanställt några av de vanligaste ”djuretiska” frågeställningarna i denna blogg. Trots allt är det ju viktigt att rannsaka oss själva ibland inom jägarkåren. Vi är ju dock långt ifrån de blodtörstande monster som vi framställs som i vissa facebookgrupper eller i mer eller mindre förvirrade debattinlägg från så kallade "djurvänliga" organisationer. Djurisk och jämlik medvetenhet De flesta är nog medvetna om att djur kan uppleva smärta och de flesta anser nog också att djur har rätt att vara välmående. Men frågan om jämlikhet är mer komplicerad. Vi människor använder ju ordet "djur" för alla varelser. Från elefanten och tigern till daggmasken – Men inte för människan. Jag vågar påstå att knappt ingen människa egentligen ser sig som jämlikar med djuren. Påstår man att man anser att man är jämlik med djuren, så är man antingen en hycklare eller kanske inte riktigt frisk. Kanske såg vi människor oss som jämlikar med djuren för tusentals år sedan, men Inte 2014. Genom att läsa en bok för ditt barn om ”Clifford den stora röda hunden” eller för den delen gå med i en djurrättsorganisation så är detta att ofelbart gå in på sin egen uppfattning om vad det innebär att vara "vi och inte de" - Redan där har man gjort sin definition och då ser man ju sig inte som jämlikar med "dem"? Olika värden Olika djur har också olika värde - Det borde givetvis inte vara så - Men så är det för de allra flesta. Vi sitter gärna framför TV:n och tittar på mäktiga lejon på någon savann långt borta - Samtidigt som vi äter en grillad kyckling från närbutiken. Vi går och kikar på vargar (och några kanske till och med klappar dem?) i någon djurpark - Och efteråt handlar vi en korv hos korvgubben bredvid inhägnaden. Vi åker förbi en lantgård, stannar och beundrar de söta fåren - Sedan åker vi hem och öppnar konservburkar med djurdelar och ger till våra husdjur. Vi tar ut vår häst från stallet, kör in en massa metalldelar i munnen på den, spänner på den läderremmar och en sadel, gjorda från andra djur och sedan rider vi runt eller kanske till och med får hästen att hoppa lite "naturligt" och "djurvänligt" skönt. Jag tror inte heller att husdjursägande ”djurvänner” matar sina katter och hundar med gräs…   Vi och dom Ibland har jag i debatten fått frågor av typen: "Är det rätt att vi ska beröva djuren de välbehag som de kan få från att leva ett liv i enlighet med deras natur?" Ja... och nej eller... njae... eller det beror på... Från den tidpunkt när vi människor insåg att vi kunde domesticera djur så frångick vi detta. Vi försåg djuren med mat och beskydd. I utbyte tog vi deras mjölk, ägg och åt av deras kött. Det gör vi fortfarande. Med den skillnaden att uppfödningen idag till stor del sker i djurfabriker för att täcka ett aldrig sinande behov av råvaror. De flesta vet ju innerst inne att de råvaror som ligger i kyldisken i fina färgglada paket en gång varit djur. Men många vill helst blunda för det. Vi måste till och med uppfinna ord för att komma bort från detta faktum. Ord som "nöt" eller "frigående"... Styckdetaljer får också ”finare” namn som ”ytterfilé” och så vidare. Att vara en medveten konsument är i det förhållandet väldigt viktigt. Inte minst av djuretiska skäl. Mitt medvetna val är att jag väldigt ofta har viltkött på middagsbordet. Jag vet i regel var djuret kommer från, vet att djuret haft ett så naturligt liv som möjligt innan det hamnade i grytan och äter med gott samvete.   Och så lite varg… "Men jakthunden då!!. Hur tänker ni jägare ur ett rent etiskt och moraliskt perspektiv när ni släpper en hund i närheten av vargrevir – Är inte era hundar familjemedlemmar?” Absolut är våra jakthundar i de allra flesta fall betraktade som älskade familjemedlemmar. Men det är en familjemedlem som är framavlad för att jaga och mår bra av att göra det. Om risken är 1 på 5-9.000 att hunden ska bli tagen av varg, även vid jakt i vargrevir, så är en del jägare villiga att ta den risken. Dels för att man själv trivs och mår bra av att jaga och för att man vet att det är det bästa hunden vet. "Är det inte nonsens att hålla vargen moraliskt ansvarig för tamboskap eller jakthundens död?" Jo, absolut är det så. Rent nonsens faktiskt. En varg gör det en varg gör för att den just är varg. Däremot är det inte nonsens att hålla våra politiker moraliskt ansvariga för en illa skött politik. Rovdjurspolitiken i Sverige är och har varit en katastrof. Det lär ju fortsätta ett tag till... Tidigare generationer sköt i princip bort varenda varg som fanns i Sverige. Man gjorde det av en rad olika skäl. Men denna del av historiken kan ni säkert redan. Där man gjort fel från starten när det gäller nyetableringen av stammen, är att man i princip inte ens försökt att öka acceptansen hos de som man menar ska leva med vargen runt stugknuten. Man förutsätter från våra politiker och tjänstemäns sida att det är ett övergående "problem" och att det "växer bort med tiden". Men så är det ju inte. Bevisligen. Våra styrande har i princip haft 30 år på sig att göra insatser för att öka acceptansen. Ändå har man inte ens förmått sig att göra riktiga socioekonomiska analyser, vilket är under all kritik. Inget bevarandeprojekt i världen kommer nå framgång om inte människorna i närheten av djuret i fråga accepterar det. Enligt de undersökningar som görs så närmar vi ju faktiskt oss 50% negativt inställda människor i de län där det finns gott om varg. Och det är faktiskt riktigt, riktigt illa. Inte minst för vargen. Rätt till liv "Vad krävs för att våra rovdjur ska ha rätt till liv?" Rätt till liv har väl våra rovdjur? Vi har väl i modern tid aldrig haft så stora stammar av rovdjur som just nu? Men i takt med ökningen så krävs stora acceptansskapande åtgärder, vilket borde påbörjats för länge sedan. "Är människor moraliskt viktigare än djur?" Moral visar sig i de faktiska handlingarna som vi utför. Etik behandlar den intellektuella eller förnuftiga reflektionen över rätt och orätt och gott och ont. Man kan vara moralisk utan att ha en genomarbetad etik, och man kan ha en genomarbetad etik utan att vara moralisk. Så svaret är nog att det är en personlig definitionsfråga för var och en. Är grisen som finns i korven som man köper utanför varghägnet i djurparken moraliskt lika viktig som vargen som man just klappat? Är det förresten rätt att vargarna sitter där bakom galler överhuvudtaget? Och så vidare. På ett eller annat sätt utnyttjar vi alla djur. Du har inte katter för kattens skull eller en häst för hästens skull, utan för din egen. Ägande av en katt, hund, fiskar eller en häst gör dig inte per automatik till en ”Djurvän” eller en bättre människa.   Politisk påverkan Även så kallade ”djurvänner” måste inse att de som lever med vargen runt stugknuten måste få komma till tals och man måste också kunna påverka politiken där man bor. Detta borde man som sagt inse, speciellt om man nu har som mål att värna varg och kallar sig "djurvän". "Är det moraliskt rätt att våra rovdjur ska få betala ett pris för sitt naturliga beteende?" Kanske egentligen inte, men det är en oförsvarlig konsekvens om man inte tar politiskt ansvar. Människor är egoister av naturen. Både du och jag sätter i vissa situationer sig själva, sin familj, sin försörjning och sin livsstil i första rummet i något avseende. Cyniskt? Möjligtvis. Realism? Absolut. Det är så människor fungerar. Jag tror mycket i diskussionen kring detta ämne egentligen beror på att vi människor faktiskt har en förmåga att känna empati. Detta till skillnad från andra djur. Om jag gör valet att äta ett annat djur så vill jag ju självklart att det känt så lite smärta och lidande som möjligt. Så resonerar säkert också de flesta. Men faktum är att få människor, trots detta faktum gör medvetna val. Man väljer att blunda. Man köper sin "köttpåse" från Willy´s, betalar och går hem och tillagar köttet, gärna med lite goda kryddor och ett glas rött. Utan att ägna en enda tanke åt djurdelen man precis satt i sig.   Medvetet val Som jägare gör jag ett medvetet val när jag kramar avtryckaren. Vid exakt det tillfället så är jag helt säker på att skottet kommer släcka livet för det jag siktar på. Lika säker är jag på att det kommer gå fort och vara relativt smärtfritt. Ljuset släcks helt enkelt - Det är iallafall målsättningen för alla de många jägare jag känner. Sedan misslyckas det ibland. Så är det. Ibland så händer något som gör att resultatet inte blir det önskade. Och det är inget att hymla om. Det är ju också så att lidande och smärta trots allt är en faktiskt och reell upplevelse både för djur och människor. Ingen jägare har som målsättning att djur ska ha ont så länge som möjligt.   Naturen är grym! Eller? Man säger ju ofta i "naturdiskussioner" att naturen är grym. Ofta ser man länkar och bilder på lemlästade eller svårt skadade djur efter exempelvis en vargattack. Givetvis ett ofantligt lidande för djuret som råkat ut för "behandlingen". Men grymt är det inte. Grymhet förutsätter nämligen både en föreställning om grymhet och förmågan att välja bort den. Eller att välja att blunda för den. Vi jägare är inte grymma. Vi vill inte att djur ska lida innan de dör. Vi önskar de ett gott liv innan de hamnar på tallriken. Och vi sköter det i de allra flesta fall jävligt bra. Lite så ser jag det.   Mikael Jägare Djurvän
0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Vem styr över vår vargpolitik – Egentligen?

måndag 23 juni 2014 kl. 17:21:17 Europe/Stockholm

”Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.” Så lyder en del av EU:s art- och habitatdirektiv. Verkligheten i Sverige ser dock annorlunda ut.     EU:s direktiv När EU:s institutioner beslutat om EU-lagar ska Sverige följa dem. De vanligaste typerna av EU-lagar är förordningar och direktiv. Direktiv, som exempelvis art- och habitatdirektivet som Sverige undertecknade vid inträdet till EU, innehåller mål för lagstiftningen som EU-länderna ska nå. Hur Sverige och andra länder väljer att nå målen avgör de själva. Det är då vanligt att Sverige ändrar eller stiftar nya lagar för att genomföra ett direktiv i den svenska lagstiftningen. Direktiv kan även genomföras genom myndigheters föreskrifter. Sverige ska anpassa sin lagstiftning till EU-rätten. Det gäller både de lagar som riksdagen beslutar om och de föreskrifter som svenska myndigheter antar. Det innebär att Sverige inte får ha en lag som strider mot EU:s regler. Men ibland händer det att en svensk lag och en EU-lag står emot varandra. Då är det EU-lagen som gäller vilket kallas för EU-rättens företräde. Svenska myndigheter och domstolar ska alltså inte tillämpa en svensk lag om den går emot EU:s regler inom området. Och gällande vargfrågan så hamnar den således rätt i händerna på tjänstemännen på Naturvårdsverket.   Regeringen Regeringen har ganska stora möjligheter att styra myndigheternas verksamhet. Det sker i myndighetens instruktion, i årliga så kallade regleringsbrev och i särskilda beslut om uppdrag. I myndighetens instruktion framgår bland annat myndighetens huvudsakliga uppgifter och ledningsformer för den kommande perioden, ofta ett par år. Regeringen får dock inte styra hur en myndighet ska tillämpa en lag eller besluta i ett enskilt ärende som rör myndighetsutövning. I många andra länder är det vanligt att ett enskilt statsråd har makt att genom beslut direkt ingripa i myndigheternas löpande arbete. I Sverige saknas sådana möjligheter. Regeringens kollektiva beslutsfattande och förbudet mot direktiv till myndigheter i enskilda ärenden är uttryck för vad som i dagligt tal brukar kallas förbud mot ministerstyre.   Tjänstemännen Tjänstemän är oftast väldigt kunniga och många är också experter inom olika specialområden. Det borde ju också vara så att myndigheter kontrolleras och används av demokratiskt folkvalda politiker. Att myndighetens tjänstemän faktiskt utför det som den blivit ålagda att utföra av politikerna. Allt i allmänhetens intresse. Problemet är när tjänstemän inom en organisation får för sig att bestämma sin egen väg. Alltså vilken inriktning man som myndighet ska ha i olika frågor. Gällande rovdjursförvaltningen hamnar vi i hur tjänstemännen väljer att tolka domstolars beslut och hur man från tjänstemännens sida väljer att tolka art- och habitatdirektivet. Som till exempel när nu Naturvårdsverket nu skickar ut på remiss att: ”Naturvårdsverket bedömning är att antalet djur som högst kan fällas motsvarar under fem procent av populationen i länet.” I sin tolkning hänvisar Naturvårdsverket till ”det något oklara rättsläget” och EU:s Art- och habitatdirektiv.   Bilaga 4a Tjänstemännen gör alltså en ”generell bedömning när det gäller licensjakt på varg”. Bedömningen gör man utefter hur man tolkar EU:s regler och inte utefter den av Sveriges riksdag beslutade förvaltningsplanen gällande våra rovdjur. En förvaltningsplan som ju faktiskt uttryckligen väger in och tar hänsyn till EU:s regler. I art- och habitatdirektivet finns bland annat regler om skydd av vissa djurarter. I bilagor anges vilka djurarter som ska ha vissa grader av skydd. De arter som ingår i bilaga 4a ska ha det starkaste skyddet. Varg, björn och lo ingår i denna bilaga. Jag antar att den ”generella bedömning” som Naturvårdsverkets tjänstemän gör bottnar i art- och habitatdirektivets bilaga 4a? Huvudregeln i art- och habitatdirektivet är nämligen att det ska vara förbjudet att avsiktligt fånga och döda djur av de arter som ingår i bilaga 4a. Men skyddet för arterna i bilaga 4a är inte absolut. Det finns möjligheter för Sverige att göra undantag från bestämmelserna. ”Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde” Frågan man kan ställa sig är: Är det överhuvudtaget möjligt att få till stånd någon vettig förvaltning av våra stora svenska rovdjur, så länge dessa står kvar under bilaga 4a och så länge inte art- och habitatdirektivet görs om i grunden. Kommer vi då inte alltid styras av tjänstemännens bedömningar och inte av de demokratiska beslut som fattas av våra folkvalda politiker? Just nu har vi en mischmasch av olika mer eller mindre förvirrade tjänstemän på Naturvårdsverket som dels ska fungera som regeringens ”doers”, men som samtidigt inte får fatta beslut som strider mot EU:s lagar.   Förvaltningsplanen Riksdagsbeslutet ger miniminivåer, men sätter ingen gräns för vilka antal den praktiska förvaltningen resulterar i. Riksdagsbeslutet är inget beslut om licensjakt på varg. Naturvårdsverket har dock beslutat om att vi minst skall ha ett golv på 270 vargar vilket i realiteten ger 270-385 som minsta population. Riksdagsbeslutet kan dock rivas upp de närmaste åren om: 1. EU kräver att Sverige ska ogiltigförklara förvaltningsplanen. 2. Naturvårdsverket obstruerar förvaltningsplanen genom passivitet. 3. Genom att politiska partier (MP och V) aktivt driver att förvaltningsplanen ska rivas upp. Exempelvis att man har det som krav i en potentiell budgetförhandling med Socialdemokraterna.   Framtida politik - Kan det bli värre? Ja, vi lär väl knappast nått botten i denna fråga ännu, som jag ser det. De senaste årens rovdjurspolitik har inte varit annat än ett fatalt misslyckande från våra styrande politikers sida – Man har bevisligen gjort fel på en mängd olika sätt. Det beror också till stora delar på ovan nämnda byråkratiska ordning och på att ett antal naturorganisationer överklagat i stort sätt varje försök till förvaltningsåtgärder. Det gäller så väl licensjakt som skyddsjakter. Om det ska bli ”bättre”, så måste vi nog kräva att våra politiker aktivt arbetar för omförhandlingar av art- och habitatdirektivet. Så länge inte det görs så verkar det vara väldigt svårt att genomföra en rovdjurspolitik värd namnet. Många röster höjs nu också politiskt gällande detta. Både Moderaterna och Centern har uttalat att man vill arbeta för detta. Faktum är också att även Socialdemokraternas syn på rovdjursförvaltningen nästan är identisk med Allianspartiernas. Ett par andra, främst Miljöpartiet, tycker att det är EU som ska styra över vår förvaltning och anser att detta är frågor som ska skötas från Bryssel. Miljöpartiet vill även i fortsättningen ha gränsöverskridande direktiv som ser likadant ut i alla länder. Som idag alltså. Samtidigt menar Vänsterpartiet att: ”Vi vill att medlemsländerna ska bestämma själva över jakt- och viltvård, men de internationella förpliktelser vi har ska vi förstås följa. Vi ska alltså följa art- och habitatdirektivet. Alla direktiv ska behöva ses över till och från. Om detta direktiv ses över är det viktigt att hotade arter får ett minst lika gott skydd som idag.” Vilket i praktiken betyder att man vill ha det som idag – Eller?   Ny regering? Ett problem för Socialdemokraterna i denna fråga (och en hel del andra), är att man står väldigt långt ifrån varandra politiskt gentemot sina potentiella samarbetspartners. Samtidigt som man sannolikt blir beroende av stöd från MP och V för att kunna bilda regering. År 2006 tog Miljöpartiet Inför budgetförhandlingarna upp rovdjurspolitiken och fick igenom en överenskommelse om att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Regeringen skulle vara överens om rovdjurspolitiken. I praktiken gav det beslutet MP och V veto i rovdjursfrågan. Om man exempelvis leker med tanken att MP skulle kräva samma sak igen vid en budgetförhandling. Kanske också med krav på att förvaltningsplanen rivs upp. Var hamnar vi då? Hur lång tid tar det i så fall innan vi får till stånd en förvaltning? Framledes ser det också möjligen ut som att vi skulle kunna få en miljöminister som, trots en doktorsexamen i miljörätt, fått för sig att ”förvaltning” och ”utrotning” är två synonyma begrepp. Som också anklagar en enig forskarkår för att springa regeringens ärenden och skriva vinklade rapporter osv. Personligen har jag svårt att se hur det på något enda vis skulle kunna vara bra för jakt och landsbygd. I dagsläget känns det som att det bästa alternativet hade varit en S och M blandning… I alla fall när det gäller jaktfrågorna. Kanske inte uteslutet, men kanske inte heller troligt.   Hand upp! Hand upp den som tror att vi kan förvalta en vargstam genom skyddsjakt och samtidigt uppfylla delen av EU:s art- och habitatdirektiv som denna blogg startar med. Fri skyddsjakt möjligtvis, men inte skyddsjakt i dagens form där man från Länsstyrelsernas sida nu har mandat att bevilja skyddsjakt, men när det överklagas till Naturvårdsverket kan det avslås av tjänstemännen i Stockholm. Som också skedde för ett tag sedan avseende vargangrepp i Kristinehamn. Naturvårdsverkets tjänstemäns beslut kan inte heller överklagas - Och Länsstyrelsens personal i Värmland står som frågetecken och vet inte hur de nu ska tolka reglerna. Det spelar ju tydligen ingen roll att attackerna genomförts trots att det funnits rovdjursavvisande stängsel runt fåren eller att besiktningsmännen är helt säkra på att det är varg som är angripare. För så länge det inte finns DNA som visar att det inte är en genetiskt viktig varg så ska tydligen fårägaren betala priset… Tyvärr är det så att politik ofta är konsten att släcka eldar som politikerna själva har anlagt. Problemet för våra politiker är att kastrullen med mjölk som man satt över den anlagda elden håller på att koka över. Lite så ser jag det.   Källor och inspiration: Sveriges Radio, Naturvårdsverket, Vargfakta, Regeringskansliet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centern, Moderaterna, Dag Lindgren, Sveriges Riksdag EU-upplysningen, Svensk Jakt, Jakt & Jägare, Älgflugornas herre, Cornucopia? m.fl.
0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Du fjällhöga nord

fredag 6 juni 2014 kl. 14:38:48 Europe/Stockholm

 

Habo4På Tullgarn hamnade jag i samspråk om en av våra stekhällar med en jägare som ursprungligen kom från Bosnien. Det märktes tydligt att han blev genuint glad av att se hällarna.

Han berättade livligt och glatt om hur man vid jakterna i hans forna hemland nästan alltid hade med sig en stekhäll som man använde över öppen eld och samlades kring för att laga mat under jaktdagarna.

 

Sådant skulle jag gärna se mer av även i Sverige. Personligen hoppas jag också att vi får se mer mångkulturella inslag även i jaktsverige. Jag tror jägarkåren skulle må bra av det.

 

Då menar jag givetvis de positiva delarna och inte ”No blood, you missed mentaliteten” som man ibland råkat utför på jakt i vissa länder. Och gällande eftersök är vi nog faktiskt bäst i världen och det ska vi vara otroligt stolta över.

 

All heder åt våra svenska eftersöksjägare som i ur och skur, ljus och mörker, röda, gröna och vita dagar och nätter, utför uppdrag i samhällets tjänst!

Respektera djur och natur!

Något som vi generellt är rätt dåliga på i Sverige är att hedra viltet efter skottet. Det borde vi faktiskt kunna bli bättre på. Vi har ju faktiskt tagit oss friheten att döda djuret. Det minsta vi kan göra är väl att visa djuret respekt? Tyvärr så visar en del Youtubeklipp och foton att vissa faktiskt inte bryr sig. Dödandet är det viktiga och viltet är av sekundär betydelse – Det är en farlig utveckling.

De allra, allra flesta svenska jägare är dock genuint intresserade av både djur och natur. Respektfullt trampar man på Dianas stigar med stora doser etik och moral nedpackat i ryggsäcken. Det är också vår plikt som jägare att komma tillrätta med de få avarter som faktiskt finns. Även om det är lite ”osvenskt” att faktiskt säga till när man tycker något är fel.

Det är också vår plikt som svenska jägare att överföra våra kunskaper till nästa generation. Låt kidsen vara med så ofta som möjligt i skog och mark.

ale10

Typiskt svenskt

Ett typiskt svenskt beteende är att våra myndigheter aktivt verkar arbeta för att komplicera saker och ting så mycket som möjligt.

När man skapar så märkliga regelverk att det nästintill blir omöjligt att följa dem, vad blir då konsekvensen? Jo, folk fuskar…

Okej – Man får inte släppa en hund vid en björnåtel. Men är det tillåtet att släppa en hund vid en rävåtel? I så fall är min åtel inte till för björn… Om en björn råkar befinna sig vid min rävåtel och min hund råkar ta upp björnen – Begår jag ett lagbrott då?

 

Våga värna landsbygd

För att vi ska kunna fortsätta vara stolta svenskar, så måste vi också värna om vår lands- och glesbygd. Vi måste ställa krav på våra politiker och se till att få ”doers” i regeringen. Människor som faktiskt bryr sig och inte bara ägnar sig åt att ge tomma löften.

Politiker som tar frågor som rovdjursproblematik, lantbruksfrågor och landsbygdens avbefolkning på allvar. Finns ni?

Jag vill inte bo i en storstad. Men jag vill fortfarande ha tillgång till sjukvård, internet, post, bensin, skola, kommunikationer och äldrevård. Vore ju glimrande om ni politiker kunde ha vänligheten att se till att det fungerar i framtiden. Ni har ju trots allt lovat det i varenda val sedan 90-talet...

DSC_1145

 

Jag tror inte "folket i busken" har så speciellt höga krav egentligen.

Men jag vill gärna också i framtiden fortfarande kunna ha förmånen att åka till en närliggande bondgård på helgerna, lägga pengar i en burk och hämta en kartong färska ägg för 2:- styck.

Jag vill väldigt gärna också ha kvar förmånen att åka upp på skogen, släppa en drever och lyssna till klingande skall.

Vore ju också toppen om man även i framtiden skulle kunna ha kvar förmånen att kunna skörda av kapitalet gällande klimatsmart viltkött.

Yngre

En engelsk filmkritiker sa en gång:

"Långt innan jag besökte Sverige första gången hade jag bildat mig en sammansatt bild av genomsnittssvensken. Han var tillbakadragen och krampaktig, reserverad på ytan men explosiv under den, han svängde mellan vågdalar av depression och anfall av lössläppthet. Han var pacifist, socialist, alkoholist och lösdrivare. Han badade naken och tenderade att begå självmord under de långa vintrarna. Som många andra folkliga missuppfattningar visade denna sig ligga ganska nära sanningen."

Och lite rätt hade han kanske trots allt.

I Sverige är hur som helst våra politiker världsledande gällande att kriminalisera symptom medan sjukdomen sprids.

0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Allt är lugnt – Löshundsjaktens framtid är säkrad! Eller?

fredag 23 maj 2014 kl. 12:46:19 Europe/Stockholm

Jag är ganska politiskt intresserad. Eller egentligen – Jag är nog mer intresserad av människorna bakom politiken än själva politiken i sig. Så här i valtider så ”roade” jag mig med att ställa frågor till våra ledande politiker om hur de ser på jägarkårens användande av löshundar. Hur ska det bli i framtiden? De flesta politiker är faktiskt väldigt tillmötesgående och svarar på frågor. Det gäller både nu inför EU-valet och inför det stundande nationella valet. Men det lustiga är att hur man än ”böjer” frågeställningarna, så verkar det inte finnas något motstånd för jakt och jaktrelaterade frågor överhuvudtaget. I alla fall inte om man ser till svaren man får. I valtider älskar alla jakt och jakthundar… Valt att inte redovisa namnen på personerna som svarat nedan. Men svaren är från ledande politiker i respektive parti. Några mindre partier har valt att inte svara. Centern Vi är ju det parti i riksdagen som ständigt arbetar för vettiga regler för jakten i alla avseenden. Löshundsjakten hotas ju till dels av vargförekomst och vi vill ju begränsa antalet vargar. Vi tycker det fungerar bra i dag. Vi ser framförallt inte någon orsak till inskränkningar som jag vet att det framförts krav på av enskilda parlamentariker inom EU som både krävt förbud och kortare tid för hundar i skogen. Miljöpartiet Vargstammen behöver öka något för att bli långsiktigt livskraftig, vilket i praktiken kan komma i konflikt med löshundsjakten. Det är ingen konflikt jag vill förringa, men däremot kan jag inte komma på något aktuellt förslag som kan uppfattas som en regelmässig begränsning av jägarnas bruk av jakthundar. Folkpartiet Vi har inte tagit ställning till frågan om jakthundar. Det finns onekligen många dimensioner i denna fråga, ersättningsregler vid skada orsakat av varg-björn , koppeltvång, vistelse i bil, rastning, kopplingsförbud inomhus, rävbandmask, etc. Vi skulle faktiskt vilja bolla över frågan till dig och höra vad du och dina jaktvänner anser i frågan. Sverigedemokraterna Den svenska jakten med hundar har urgamla anor och är förutom att vara en del i vårt kulturarv en mycket uppskattad del av jaktupplevelsen för mången svensk jägare. De svenska jaktformerna med hund gör dessutom många gånger jakten mer etisk då hundar kan uppspåra skadeskjutet vilt och apportera skjutna fåglar. Kristdemokraterna Kan inte se att vi skulle ha behov av att ändra regelverket, och om så vore fallet är det en nationell fråga och inte en fråga för EU Socialdemokraterna Vi har en god tradition i Sverige av att föda upp och träna hundar för jakt på ett etiskt bra sätt, och det vill vi att vi ska kunna fortsätta med. Hunden spelar en avgörande roll i den svenska jakten rent historiskt, och är en av faktorerna för vår lyckade viltförvaltning. Moderaterna Det finns inga planer på att ändra den nuvarande användningen av hundar när det gäller jakt. Hundarna är en viktig del av den nordiska jaktutövningen och inte minst när det gäller att söka upp och förkorta trafikskadat vilt. Vänsterpartiet Jag kan inte komma på att vi lagt förslag åt endera hållet vad det gäller jakthundar. Regeringen utreder ju hela jaktpolitiken just nu. Har ni förslag på några ändringar meddela gärna. EU ska iaf inte bestämma över detta.   Låter ju bra! Eller? Ser man till svaren så kan vi jägare vara helt lugna – Det kommer inte bli begränsningar i hur vi jagar och bedriver jakt med våra hundar. Eller? Kunde givetvis valt att ”knorra” till frågeställningen ytterligare med typ: ”Hur ska vi bedriva löshundsjakt och sköta eftersök i framtiden om målsättningen är att Sverige ska vara täckt av vargrevir” Men jag tvivlar faktiskt på att jag skulle fått några kloka svar på en sådan fråga. Detta eftersom man sannolikt inte funderat i dessa banor. Nästan alla partier är rörande överens om att ”EU inte ska lägga sig i denna typ av frågor” – Men är det inte så att vargfrågan och frågan om jakt med löshund hör ihop? Och gällande vargfrågan så ber man ju faktiskt EU att lägga sig i. Antingen på direkt uppmaning från olika EU-parlamentariker eller genom risken att EU helt enkelt inte godkänner förvaltningsplanerna. Naturvårdsverket ska ju genomföra de förändringar gällande rovdjursförvaltningen som riksdagen har beslutat om. Samtidigt är det så att inga svenska myndigheter eller domstolar får tillämpa en svensk lag om den går emot EU:s regler inom området. Det innebär att om man från Naturvårdverkets sida är osäker på hur man ska tolka reglerna, så måste man fråga EU innan man fattar beslut. Och det kan ju bli lite spännande… För antingen har man gjort ett bra jobb med förvaltningsplanerna från nuvarande regerings sida – Eller också har man arbetat med frågan i åtta år – Utan att någonting har hänt. Och hur kommer en eventuell ny regering hantera frågan? Kommer man försöka riva upp förvaltningsplanerna? Minst ett av partierna i en sannolik ny regeringskonstellation är ju på många sätt både kritisk mot jägarkåren, jakthundar och förvaltningsplanerna gällande vår rovdjur. Oavsett hur framtiden ser ut för oss jägare och för våra hundar, så kan vi vara säkra på en sak: Dåliga politiker väljs av goda medborgare som inte röstar! Mikael Jägare, Jaktlust.com
0 Kommentarer | Posted in Jägare Blogg By Jägare Blogg

Artiklar 1 till 10 av totalt 15

per sida
Sida:
  1. 1
  2. 2