Stämningen var hög i den hyrda minibussen som styrdes genom nattmörkret mellan Stockholm och Örebro. Högsta volym från bilens kassettradio. Konserten hade varit grym! Milen avverkades i snabb takt på motorvägen. Någon headbangade till de distade gurorna och de brutalt coola trummorna som strömmade ut från högtalarsystemet. Någon hade slocknat med ett lyckligt leende på läpparna medan andra pratade högljutt om vilken fantastisk upplevelse man varit med om. Sedan – En häftig inbromsning och sedan en dov duns från bilens front. Snabbt bryts euforin i bussen. Musiken tystar. Vad hände nu? -Jag tror jag körde på något, säger vår chaufför med helt färskt körkort i fickan och med darr på rösten. Alla tar sig snabbt ur minibussen. Men vad fan… Det är ju… Lassie! En hund! En sådan där… collie. Där stod vi. En minibuss fylld med unga stentuffa hårdrockare - helt handfallna. Allt medan collien låg illa skadad och gnydde, darrande av smärta på vägen framför oss. Livliga och smått panikartade diskussioner utbröt om vad vi skulle ta oss till. Ringa polisen? En veterinär? Slå ihjäl den och i så fall med vad? Vem skulle i så fall göra det? Här någonstans tappade alla ansiktet, oavsett antal tatueringar eller längd på håret. Coola metalheads on the road… Nä. Inte där och då i alla fall. Ingen av oss kunde nämligen undvika hundens blick som tycktes syna var och en av oss med stora bedjande ögon. Hundens ögon sa: Gör något! Hjälp mig! I det här läget var vi ingenting. Vi var nollor. Trots nitbälten, ryggmärken och hål i öronen. Till slut stannade en bil med en man som visst hur man skulle göra. Vi hade varit på Metallica och samma natt dog basisten Cliff Burton i en tragisk bussolycka utanför Dörarp. Det var den 26:e september 1986. Och jag fick anledning att minnas kvällen av två av varandra helt oberoende tragiska händelser. Jag var 16 år och lärde mig hur lidande såg ut i ögonen på en annan levande varelse. Vad jag minns var detta också första tillfället jag såg hur ett större djur dog framför mina ögon. Drygt sex år senare tog jag jägarexamen. I livets backspegel har jag därefter mött många blickar av detta slag. Blickar med det där panikartade uttrycket som uppstår när liv vet att det ska dö. Det syns i ögonen. Oavsett om du är rådjur, grävling, katt eller människa. Ibland syns en skimrande vit halvmåne i ögat, utrymmet mellan vitan och regnbågshinnan. Ett uttryck som vittnar om att livet håller på att lämna kropp och medvetande - Döden. Sannolikt kommer både du och jag ha samma blick i den stund vi är på väg att lämna jordelivet och precis innan drar vårt sista andetag – Det sista vi tänker, om vi nu har förmånen att hinna: Jag vill inte! Medan du läst detta inlägg så befinner sig hundratals eftersöksjägare längst våra vägar och i våra skogar i hela landet och letar efter skadade djur. Djur som vi människor skadat, oftast genom framförandet av våra fordon. Djur med brutna ben, revben, ryggar, halsar eller käkar. Djur som gick upp på en väg eller en räls. Kanske var man på jakt efter mat, kanske följde man bara sitt naturliga stråk eller kanske sprang det där hondjuret man fattat tycke för just åt det där hållet. Sedan small det. Något gick sönder i kroppen. Det gjorde fruktansvärt ont. Helst vill man bara ligga kvar, men instinkten säger att man måste bort här ifrån så fort som möjligt. Adrenalin blandat med smärta. När adrenalinet dämpats och benen inte bär längre kanske man hittar en stor yvig gran där man söker skydd. Eller kanske ett vattenfyllt dike med kylande vatten som kan svalka de öppna blödande såren i kroppen. Eftersöksjägare möter blicken jag beskriver ovan hos djur som lider eller är döende varje dag. De ägnar stor del av sin fritid åt att träna sina hundar. Man lägger blodspår, går spårprov och gör praktiska eftersök. Inte sällan på sämsta tänkbara tider och i sämsta tänkbara väder. Väl framme vid det skadade djuret fattar man sedan snabba beslut och minskar lidande. För din, samhällets och inte minst för djurens skull. Och du: Man gör det helt frivilligt för att minska djurs lidande. När väl olyckan är framme så är trots allt jägarkåren rätt bra att ha. Eller vad tycker du? Fotnot År 2014 körde vi människor på över 35000 rådjur, 5000 älgar, 2000 hjortar och nästan 4000 vildsvin. Detta utöver vargar, lodjur, uttrar, örnar, björnar och en lång rad andra djur. Mörkertalet är dock extremt högt. Nästan hälften av alla djur som körs på lämnar olycksplatsen. Om du kör på ett djur – Märk upp platsen noga! Att inte eftersöksjägare hittar olycksplatsen är den största anledningen till misslyckade eftersök. Och då är det ditt fel att djuret du kört på får lida extra länge.