Snön ligger vit på taken – Endast tomten är… Så var det i alla fall i barndomen, om jag minns rätt. Eller så kanske de ljuva jaktminnena från den tiden oftast innehöll snö? Hur som helst så har jag tillbringat många julaftnar i skogen. Inte så mycket för att jakten var speciellt bra under denna dag, men traditionen och kulturen väger tungt. -Då skulle julharen jagas! Det ska vara jakt med stövare. Det ska vara snö. Och haren ska vara vit. Haren ska skjutas precis innan det blir mörkt. Den ska noga passas efter konstens alla regler och granris eller enris ska fylla dess bukhåla. Därefter ska den hänga vackert på stugknuten när julaftonens natt är ung och tar sin början. Men som vi alla vet, så är jakten oförutsägbar. Så i regel blev det ju aldrig så här. Det är bara i drömmen och det vet vi nog alla om. För oftast är det skitväder, dreven går knackigt om man ens får upp. Skjuts det någon hare så är den garanterat brun och för det mesta måste man ut sent på kvällen för att titta om hunden lagt sig på jackan, eftersom den i regel inte är med hem. Känns detta igen? Förvisso kan man som modern jägare plocka upp hunden med hjälp av GPS:n och spar genom detta både ovett från familjen och kontakt med polis. Jag har ett ljust minne från en juljakt i början av 70-talet. Min pappa hade en schillerstövare som då och då lystrade till namnet Träffa. Hon var duglig på både hare och räv, var till och med rådjursren, men inte mer. Vi bestämde att vi skulle fira den julen i sommarstugan/jaktstugan. Ingen var lyckligare än jag, detta trots att vi inte hade någon TV och jag därmed missade Kalle Anka (men det har jag tagit igen på senare år) Vi kunde ju styrka kopplet vid stugknuten. Förhållandena var exemplariska och det hade snöat lite lätt på kvällen och haren hade rört sig under natten. Upptaget lät inte vänta. På Haddebo så finns det dessutom nästan bara svenskhare. Jakten gick riktigt skapligt och vi såg haren vid två tillfällen, men kom inte åt den. När klockan började dra sig mot lunchtid så blev det ett fasligt oväsen i skogen. Det var min halvrabiata mor som tyvärr hade införskaffat sig en koskälla i gigantiskt format. Det lät som kyrkklockor i den tysta vinterdagen och inte ens upplegan kunde dölja oväsendet som förkunnade att det var dopp i grytan! Vi tog apostlahästarna till stugan för att inmundiga doppet och en skinksmörgås. Efter en kort stund vid doppet så tog jaktivern överhand som vanligt. Skinksmörgåsen slukades och sedan började jag bearbeta min far: Visst var det väl ändå hög tid att gå ut igen? Hans jaktiver var dock inte lika påtaglig som min. Men jag fick på mig mina jaktkläder snabbt och gav mig av mot vägkorset. Drevet närmade sig och det riktigt sjung i skogen. Där stod en liten grabbpalt, helt obeväpnad när den vita haren kom springandes inom gott hagelhåll. Tyvärr så var far min ett hagelhåll bakom mig, så haren fick glatt passera. Jag var mer eller mindre otröstlig, men min far sa att haren snart skulle komma tillbaka. Drevet buktade någon timma till innan det, som så många gånger förr blev en dödtappt. Vinterdagen började så sakta lida mot sitt slut och vi lommade långsamt tillbaka mot stugan. Och när stjärnhimlen så småningom började ta form, så tittade jag ut. Stövaren var då tillbaka och låg på trappan. Jag öppnade och släppte in henne i värmen. Jakten gick som så många gånger förr. Men det ljusa minnet från barndomen kan ingen ta ifrån mig. Ha nu en riktigt god jul och ett gott nytt år. Thomas Ekberg