Öppet brev till ”djurvänner” Jag är jägare och gillar att äta kött. Även om jag fuskar titt som tätt, som de flesta andra, alltså i den mening att jag givetvis inte alltid vet var köttet jag stoppar i mig kommer från, så tycker jag egentligen det bara är etiskt och moraliskt riktigt att äta kött när man uppfyller tre grundkriterier. Det första är att man accepterar det biologiska faktum att döden föder allt liv på jorden och att allt liv i sin tur egentligen bara är solenergi som tillfälligt lagras i en obeständig form. Allt kött är förädlade växter om du så vill. Det andra är att man kombinerar denna insikt med mänskliga drag av medkänsla och väljer etiskt och humant uppfött kött eller viltkött. Och för det tredje. När du tagit sista tuggan – Att du ger något tillbaka till naturen. De flesta inom jägarkåren följer på ett eller annat sätt dessa kriterier. Vissa mer, andra mindre. Men ändå finns oftast en grundläggande insikt inom jägarkåren om vad djur är, var de kommer från, varför man jagar och man har både känsla och respekt för vår natur och våra djurs värden. Har genom åren läst massor av inlägg på Svenska rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf Associantion Sweden och andra ”djurvärnande” sidor. Vissa inlägg är jättekonstiga… minst sagt. Konstiga, inte minst av det skälet att man ofta framstår som hycklare. Den allmänna bilden hos exempelvis en ”vargvän” verkar nämligen vara att det är fel att vi människor jagar och dödar djur överhuvudtaget. Samtidigt verkar man inte ha några som helst problem med att fylla sin hund- eller kattskål med djurdelar från djurfabriker? De flesta ”djurvänner” verkar nämligen ha hund, katt, häst eller andra håriga livskamrater. Och jag tror exempelvis inte att djurvänners hundar eller katter äter växter? Är man som ickejägare en bättre människa bara för att man låtit någon annan döda djuret som man sedan använder delar av för att man vill ha en pälsklädd och trogen livskamrat? Eller slutar man helt enkelt tänka på andra djur i samma minut som man plockar djurmatsburken från butikens hylla? Ens bäste vän måste ju trots allt ha mat. En hund eller katt överlever ju inte heller på växter. De är köttätare och kommer alltid vara det. Och jag får faktiskt inte riktigt ihop det där… Är vargar helt enkelt lite mer värda än de djur som man väljer att stoppa i sitt husdjurs ansikte? Och i så fall: Varför då? För att vargar är smartare, har fler känslor eller för att det finns ”färre” av dem i Sverige? Eller hur tänker man? Trots allt. Djuren som du som djurvän väljer att stoppa i din hunds ansikte har sannolikt haft ett betydligt sämre och mindre värdigt liv än de som lever fritt i skog och mark? Eller anser du som djurvän helt enkelt att det finns en principiell skillnad mellan olika djur? Och i så fall, var sätter du den gränsen? Att djuret har päls, är lite sött eller fult på utsidan, eller har en speciell färgteckning? För att vissa djur är ointelligenta eller till och med i våra mått mätt helkorkade? Och om du valt att sätta en sådan gräns; Hur länge är det i så fall okej att ett djur ska få lida innan det dör? Finns det en sådan gränsdragning? Hur länge led exempelvis ditt husdjurs mat innan du valda att stoppa det i munnen på honom/henne? Vet du det? Eller bryr du dig inte om det? Nåväl. Det vi kan vara överens om är hur som helst att döden inte är relativ, den är absolut. Man kan inte få tillbaka något som är dött. Den eller det som dödas går miste om alla framtida upplevelser. Men nu är det ju inte direkt så att djur går runt och gör upp en massa framtidsplaner, det är vi människor rätt ensamma om på den här planeten. I människors framtidsplaner ingår nästan aldrig att bli inknuffade i en trång lastbil tillsammans med artfränder, bli fraktad runt i halva Europa och sedan att ställas i kö och vänta på att bli slaktad för att sedan bli mat till en ”djurväns” husdjur. Skillnaden mellan djur och människa är ju också att vi upplever oss själva som existerande över tiden, vi är rädda för döden och vi skulle aldrig i längden klara av att leva i ett samhälle där man lever under ständigt dödshot. För oss människor vore det nämligen inte ett liv värt att leva, än mindre skulle man kunna bygga fungerande samhällen under sådana förhållanden. Grisen, vargen, lammet eller kronhjorten lever inte med dödsfruktan, även om de egentligen har döden ständigt hängande över sig. Man lever helt enkelt till dess att man dör. Och det är inte mer med det. I naturen slutar trots allt nästan allt liv med att ett djur blir uppäten av ett annat djur. Förr eller senare. Det är så att säga helt naturligt och ofrånkomligt. Om man är älg kanske en varg äter av ens kött innan man ens är riktigt död. Detta efter en attack som oftast är riktad mot exempelvis ansikte, strupe, könsdelar, baklår och framben. Är man rådjur kanske man bryter benen på ett istäckt vattendrag. När man legat där i ett par dygn utan att kunna ta sig upp, så kanske korpen kommer och äter upp ens ögon. En räv kalasar kanske sedan på ens innanlår. Sedan växer nytt liv i det ruttnande köttet i form av larver och insekter. Givetvis innebär detta ett ofantligt lidande för djuret som råkar ut för det, även om djuret sannolikt inte tänker ”Nu lider jag” på samma sätt som vi människor gör. Ser ofta den återkommande kommentaren ”naturen är grym” på många ”djurvärnarsidor”. Men är inte det något av en tankevurpa? Grymhet förutsätter ju nämligen både en föreställning om grymhet och förmågan att välja bort den. Eller att låta bli att tänka på det och blunda. Den förmågan har inte djur. Det är också denna natur som många ”djurvänner” menar att vi jägare ska låta vara i fred. ”Naturen klarar sig bäst själv!” Men när man tänker lite på det, så är det trots allt så att vi människor faktiskt kan erbjuda en mer smärtfri död än vad naturen kan. Rådjuret går sin vanliga betesrunda på morgonen. Plötsligt smäller det. Allt blir svart. Till skillnad från djuren så har de flesta människor också en uppfattning om både lidande och grymhet. Vi vill att djuren ska ha mått bra innan det hamnar på tallriken. En jägare vill till exempel aldrig att djur ska lida. Han/hon vill ha ett så snabbt avslut som möjligt. Och det har för övrigt inte bara med lidande att göra. Ett djur som stressas av jakten eller i olyckliga fall, skadeskjuts och går från platsen, ger också ett sämre kött. Det är samma sak i slakterier. Hög bullernivå och högt tempo ger stress i slaktögonblicket. Resultatet blir ett sämre kött med sämre smak och kortare hållbarhet. Hur har de djur vars delar du matar din hund med haft det innan döden? Eller är inte det en relevant frågeställning? Och så kanske man ska tänka även när det gäller all djurhållning och vår relation till de djur som vi avser konsumera eller mata våra husdjur med? Alltså, så fort man går över en gräns där man som människa kan tänka om ett djurs situation: Liv som detta vore nog bättre att inte leva. I dessa fall så är det ju snarare ens plikt att försöka göra något åt den situationen eller i alla fall reagera? Och då kanske det vore lite smartare att lägga sin energi där? På djur som verkligen far illa. Men som sagt. Det är väl skillnad på djur och djur… Jag har ”levt” med jägargubbarna och gummorna i snart 25 år, träffat tusentals av dem personligen. Det flesta jägare är inte några djurmisshandlande monster, tvärtom. De flesta har bättre koll på djur, natur och sina husdjur än vad gemene man har. Så här kan man också se det. Eller också kan man välja att chilla lite hemma i lägenheten, öppna en hundmatsburk... och skälla på de elaka jägarna vid tangentbordet. Kanske för att det får en att må lite bättre själv i sin egen ”djurvänliga” vardag. Vargkram Mikael Jägare