Den växande stammen av vildsvin är något vi kan dra nytta av. Men då krävs att vi ändrar lagar och arbetssätt för att till exempel bättre dra nytta av till från vildsvinen. Det skriver M-politikerna Ulf Berg och Johan Hultberg i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Men har man verkligen tänkt klart här?

Vi har idag kanske världens mest strikta livsmedelslagar i Sverige. Vi är också bundna av att följa EU:s lagstiftning och direktiv gällande hanteringen av det som ska levereras ut på den öppna marknaden.

Och med detta förslag så skulle man ju lika gärna kunna slopa det mesta gällande kontrollslakterier och vilthanteringsanläggningar? I det läget finns det väl ingen anledning att inte bönderna skulle få tillåtelse att stycka sitt nöt själva hemma i ladugården och skicka direkt till butik? Vad är skillnaden?

För att vi ska ha en säker livsmedelshantering i Sverige så krävs också en viss kontroll. Inte minst om vi jägare ska leverera viltkött till skolor och ålderdomshem.

För att vi ska kunna dra igång en ”apparat” av det slag som nu föreslås så krävs först och främst en rad kunskapsförhöjande åtgärder.

Jägarkåren behöver bland annat bli bättre på att ta tillvara det vilt som nedläggs. Ni som jagar vet själva hur det ofta är – ”Vi ringer till Kalle, han kan minsann stycka – Vi andra får skära malkött”. Alternativet är att hela jaktlaget står och karvar på djuren. Är det bra ut hygiensynpunkt?

För att vi ska få detta att fungera så måste vi rannsaka oss själva inom jägarkåren. De flesta som jagar vet ju hur illa det faktiskt kan se ut i vissa slaktbodar. Inte så sällan har ju jägaren också bristfälliga kunskaper i vilthantering och tillvaratagning. Här kanske vi måste fundera på att göra utbildningen till jägarexamen mer komplett i det avseendet?

Redan idag får ju enskilda jägare sälja en ganska ansenlig mängd viltkött vidare till privatpersoner, butiker och restauranger. Man får exempelvis sälja upp till 25 älgar som enskild jägare (vet dock inte hur många jägare i Sverige som skjuter 25 älgar per år?)

Men för att få sälja dem så måste de vara i päls. Alltså i oflått skick. Det innebär i sin tur att den som tar emot viltet själv måste ha en anläggning för avhudning och vilthantering som följer livsmedelsverkets regelverk.

När det kommer till styckat eller avhudat kött så är dock reglerna annorlunda. Här har man satt en nivå på att man bara får sälja en enhet. En enhet motsvarar 1 vuxen älg, 2 älgkalvar, 3 hjortar eller 10 rådjur etc.

Samma regler kommer givetvis också gälla för vildsvin med det förslag som lagts. Men om man nu får sälja 10 rådjur styckade direkt till affären, utan någon kontroll överhuvudtaget – Varför kan man då inte lika gärna få sälja 100 rådjur?

Vill vi få upp intresset för vildsvinskött i handeln, så krävs också att konsumenten kan lita på att det de handlar genomgått samma kontroll som övrigt kött i butiken – Och gällande reglerna för svensk tamgris, nöt, kyckling etc. så är de stenhårda! Detta vet också garanterat de allt mer medvetna konsumenterna idag.

Det man istället borde göra är att underlätta för oss som driver vilthanteringsanläggningar. Det måste helt enkelt kännas säkert för konsumenten att handla det vilt vi inom jägarkåren levererar.

Reglementet som omhuldar denna verksamhet idag är så oerhört komplicerad och fylld av regler att det näst intill är omöjligt att följa allt. Det gäller allt från hur man hanterar slaktavfall till hur köttet ska förpackas, märkas och hanteras. Givetvis bygger hela detta regelverk på att det ska vara en säker och hygienisk produkt som till slut hamnar på butikshyllor eller på restauranger.

Att driva ett viltslakteri handlar också om att kvalitetssäkra köttkvalitén, att hängningstider och mörningsprocesser är utförda enligt konstens alla regler. Levererar vi jägare en dålig produkt så är det dålig marknadsföring.

Och man blir ju en smula konfunderad över varför vi som driver EU-godkända kontrollslakterier i så fall ska ha dessa regler och investera miljoner i verksamheterna, när det rent krasst är så här: Ett jaktlag som består av sju personer, kan redan idag, utan någon som helst livsmedelskontroll faktiskt sälja 70 rådjur eller sju vuxna älgar direkt till en butik – Styckat och klart.

Import
Som skribenterna säger så nåddes ”vanliga” konsumenter av 440 ton vildsvinskött (2012) av totalt 2 900 ton, det motsvarar alltså ungefär 15 % - Resten stannar i jägarhem eller säljs privat.

Hur står sig de siffrorna om man jämför med exempelvis älgkött? Hur mycket av det totala älgköttet stannar i jägarnas frysboxar eller säljs privat? Skulle tippa på att siffrorna är liknande?

Av den totala mängd kött som fanns till försäljning i Sverige 2012 var ungefär 48 % av nötköttet, 32 % av grisköttet och 65 % av lammköttet importerat.

Och hur är det då med exempelvis vildsvinskött om man kikar på samma år? Jo, det visar sig att närmare 50 % av vildsvinsköttet som grossister i Sverige levererar till butiker och restauranger är importerat från Tyskland, Nya Zeeland eller Polen. Detta på grund av att man helt enkelt inte får tag på vildsvinkött som man vet är behandlat säkert och för att det finns för få vilthanteringsanläggningar som hanterar vildsvin.

Sett ur det perspektivet så är det ju någon annanstans det bevisligen brister?

Det importen får till följd är också att pressa ned priserna på köttet till minimal nivå. Det gör i sin tur att jag som vilthandlare inte kan betala den jägare som levererar kött till mig, så mycket som jag skulle önska eller ens vad som kanske är skäligt.

Kort sagt; Det måste vara värt för jägaren att sätta sig i bilen, åka till en vilthanteringsanläggning och faktiskt tycka att han/hon gör en bra affär.

Först ska du bekosta ett många gånger skyhögt jaktarrende, bensin, viltvårdande åtgärder, ammunition, hundar med mera – Sedan ska du åka och i princip sälja köttet till självkostnadspris – Då är det väl detta som är det stora problemet?

Det handlar också om marknadsföring

Som sagt. Vi inom jägarkåren måste bli bättre på en rad olika punkter – Självrannsakan är viktigt, inte minst när det kommer till kötthantering. Men det finns en rad olika punkter där vi också behöver samhällets hjälp.

1. Vi måste marknadsföra jakten så att fler, framförallt ungdomar, blir intresserade av ett liv på Dianas Stigar. Det är A och O. Media på alla plan har ett mycket stort ansvar att ta här. Det gäller att man ger en rättvis bild av vad faktiskt jakt är och hur det går till. Vidare har Jägareförbunden också ett övergripande ansvar att marknadsföra jakten och tillhanda korrekt information till rikspress. För om vi inte kan skapa nyrekrytering inom jägarkåren vilka ska då i framtiden jaga alla dessa vildsvin?

2. Vi måste se till att korta väntetiderna gällande vapenlicenser. Det är helt orimligt att jakthandeln ska tvingas ligga på extremt stora och kostsamma lager bara för att handläggningstiderna tar flera månader. Många dukar under och lägger ned sina verksamheter av detta skäl – Och om vi inte har vapen, hur ska vi då kunna jaga alla dessa vildsvin?

3. Se över importen av viltkött och ställ hårda krav – Varför ska man överhuvudtaget jaga vildsvin och sälja dess kött om man inte kan få rimligt betalt för det?

4. Se över arrendepriserna, inte minst gällande våra statliga marker – Om ingen har råd att jaga, vem ska då skjuta alla dessa vildsvin?

5. Värna om vilthanteringsanläggningarna här finns kunskap och förmågan att leverera en högkvalitativ produkt till butiker, restauranger och till offentlig sektor. – För om det inte känns säkert att äta vildsvin och ingen är intresserad av att handla köttet av det skälet – Varför ska vi då skjuta vildsvin överhuvudtaget?

6. Se till att skapa en rovdjursförvaltning som fungerar i praktiken. Vi behöver fler jägare i Sverige, inte färre. Förvaltning av vildsvinen är ett skäl av många till att vi behöver fler grönklädda män och kvinnor i skog och mark. I dagsläget gör dock en snedvriden rovdjurspolitik att allt fler låter bli att skaffa hund eller att ta jägarexamen överhuvudtaget. – Och vem ska då förvalta vildsvinsstammen i takt med att exempelvis vargstammen expanderar söderut, samtidigt som vildsvinstammen rör sig uppåt i landet?

Allt är dock inte nattsvart

Personligen skulle jag gärna slippa en massa kontroller och onödig byråkrati, som jag trots allt vet inte gör de råvaror jag levererar vare sig bättre eller sämre – Jag skulle dessutom spara en hel del kostnader på detta årligen. Men jag tror personligen inte det är rätt väg att gå.

Jag levererar redan idag en ganska stor mängd svenskt viltkött, inklusive vildsvinskött årligen till skolor och ålderdomshem inom Motala kommun. Det var en del arbete med att övertyga kommunen, men när det väl är igång så är detta väldigt uppskattat av både beställare och konsument.

Så visst går det om man bara ger sig den på det.

Thomas Ekberg
Vilthanteringsanläggning EG170